This Place

Some people walk in and out of this place without any consideration. Others do not even know they have been there. A few people stay for a lifetime and some never earn the possibility to enter. People would describe this place as a hot fiery place with colours of red. This place can though be cold, black and dark, even made of stone. Not many can describe a scent or a smell in the place, but I suppose it is a sweet sticky smell. The sound in this place is a pounding pulse, and it can be calming as it is well known to be for babies. But it can also be fast and stressful sounding. The entrances and exits to this place are winding narrow tunnels. There is one large highroad which only admits entering. Inside the place there are two big chambers. The place has been rebuilt on several occasions in history. This place is bigger for men and a little smaller for women, but there are no differences of appearance. This place is of particular importance for any living creature except for ticks as far as I know, but that is another story.

Thought I

Thought I heard your voice behind my door
Thought I saw your shadow reflect on the wall
Thought I felt your skin next to mine
Thought I could smell your hair divine
But lost and missed a long time ago
My imaginary lover, where did you go?

I'Vitae

Kapitel 1

Det var en solig morgon som väckte alla människorna upp i det lilla landet Hyperia. Intet ont anande, var människorna, om den demoniska och ondsinta gudinnan Brioshnas planer denna morgon. Hon hade planerat dem länge och nu var det den dagen då hennes planer skulle börja förvekligas.
I´Vitae vaknade upp tidigt, när solen steg över hennes berg. Hon steg upp ur sin grotta och sträckte på sig. Hon drack ur det goda fjällvattnet. Hennes kropp kändes frisk och stark den här morgonen precis som den brukar göra. I´Vitae är något mer än en människa. Hon blir aldrig sjuk, och hon har en höksyn och kan fälla ut ett par gyllene vingar för att flyga. Hon kan springa fort för att jaga, så som människan en gång i urtiden var tvungen att göra för att överleva. En gång i tiden hade I´Vitae varit en vanlig flicka, men hon blev transformerad till en hjältinna och var tvungen att fly upp i bergen. Människorna i kvarteret där hon bodde ville jaga och döda henne. De var rädda och de kunde inte förstå att hennes krafter var möjliga till att användas till något gott. Därför flydde hon, och levde nu ett gott liv uppe i bergen. Hon hade återgått till människans tidigare leverne. Hon jagade sin mat och plockade bär, frukt, växter och nötter. Hon odlade örter som stärkte hennes styrkor och vitalitet. Hon hade fortfarande några goda vänner som kom till henne ibland. Hon var absolut inte ensam. Men vännerna var få och väl utvalda eftersom I´Vitae annars löpte risken att bli dödad. Idag kom en av dem upp till henne på berget. Det var hennes älskade Porgus. Hon kände hans doft lång väg. Hennes sinnen hade skärpts där uppe i vildlivet. Han luktade gott och fräscht, som en granskog eller en porlande vårbäck. Hon visste att han kom bakom henne när hon satt och drack fjällvattnet. Han var inte så tyst av sig den käre Porgus. Han tog tag runt hennes axlar och drog henne ned i gräset bredvid honom. De låg skrattandes bredvid varandra och kramades och pussades. Solen värmde dem.
-Vad skönt att du kom!
-Det gör jag väl alltid, Porgus ler och klappar henne på kinden.
-Jo, men det är väl just det som är skönt att veta! Att du kommer!! Något skönt kittlar i I´Vitae´s mage. Det känns som en samling fjärilar.
-Ja, det är väl en himla tur! Men nu måste jag tala allvar med dig. Vi måste samla oss. Det händer saker här i landet. I´Vitae reser sig hastigt upp. Hon ser i Porgus ögon att han menar det han säger. Det är allvar. Han tar hennes hand.
-Vi måste samla oss och fundera ut vad som ska göras. En stor plan så att säga. Det sägs att Brioshna har något på gång. Något stort och hemskt. Det värsta hon nog någonsin har planerat. I´Vitae sitter nu helt upp och ser Porgus rakt in i ögonen.
-Vad handlar det om tror du, älskling? Hennes röst vibrerar. Brioshna är hennes största utmaning, den hon blivit sagd att hon ska utkämpa en stor kamp mot.
-Det handlar förmodligen om människorna på hela denna planet. Du vet att vi människor redan har förstört våran planet på många sätt. Miljöförstöring, krig och svält. Bara för att nämna några saker. Brioshna verkar vilja använda allt detta för att förinta alla människor. Det är något hon vill komma åt, men ännu vet vi inte vad och hur. Det är nog det som är vår uppgift just nu, att ta reda på. Och du vet hur svårt det är när Brioshna sitter på all den teknologi som hon har. Hon ser och hör allt!
-Nå ja. Inte allt kanske! Teknologi i all ära, men ni människor kan ni också! Om ni nu bara kunde komma överens och kämpa för samma sak. I´Vitaes fjärilar har förvandlats till grävande skalbaggar i magen istället. Det gör ont och skaver helt plötsligt.
-Du vet att vi människor inte klarar att komma överens så som vi alla skulle önska. Vi är svaga. Men med dig och dina förtrogna kan vi kanske uträtta något i människans namn. Du vill väl att vi människor ska finnas kvar här på vår planet?
-Ja, i alla fall du….ler I´Vitae insmickrande och stryker sin hand genom sin älskades hår. Men han greppar den hårt och ser henne djupt in i hennes hökögon.
-I`Vi, det här är allvar! Det måste du förstå! Du måste hitta din urkraft långt inne där i djupet av dig! Glöm hur du har blivit förkastad nu, och visa den godhet jag vet att du besitter! Den kraft du har inom dig och viljan att göra rätt! Jag tror att ditt livs kamp är kommen! Hon faller samman på marken, river i gräset. Stora tårar rullar över stråna om enorma daggpärlor. De gnistrar och faller samman och sugs upp av marken. Så reser hon sig och kastar sig om halsen på Porgus. Hon snyftar om hans hals, och han blir rädd för ett ögonblick när han känner hennes svaghet. En svaghet han aldrig förr märkt hos henne. Nästan som ett barn.
-Jag vet, viskar hon i hans öra. Jag vet, men det gör mig rädd. Jag vet att det är nu. Det kändes i fjällvattnet jag just drack, i solstrålarna som smekte mitt ansikte imorse genom grottöppningen. Det gör mig så ont när jag får den känslan, att det kan vara sista gången jag får uppleva allt det underbara på denna planet, sista gången jag tittar ned på människorna och sista gången jag får hålla dig. Hon snyftade igen. Han klappade om henne, höll henne hårt och drog in hennes doft. Han älskade henne så djupt. Han hade sett hennes märkliga kraft redan när hon var människa och de var barn. Den kraften som de andra människorna hade kallat för utstrålning, men som han alltid vetat var något mer än så. Det var det han älskade. Nu var helt plötsligt han den starka. En konstig och främmande känsla. Han förde henne närmare sig och tryckte sitt hjärta mot hennes, hoppades att hon kunde känna hur hårt det slog. Slog för henne. Kunde hon känna det fortfarande trots hennes förvandling? Ibland visste han inte var han hade henne, för hon hade blivit märkt av förföljelsen och människornas hat och avund mot henne. Hon var komplex. Kanske kunde hon inte känna hans värme och kärlek på det mänskliga sättet längre, men han försökte ändå. Hon tog emot. Hon kramade tillbaka och deras kroppar antog samma kroppstemperatur. Han blundade för ett tag och försvann i hennes svaghet men vaknade med ett ryck. Han fick kämpa för att hålla om henne. Kändes nästan som att hennes kropp växte. Till slut släppte han för han kunde inte hålla henne längre, och hon släpptes fri. Han såg hur hon strålade av ett märkligt sken, och hon steg upp i skyn. Hennes kropp växte och vingarna fälldes ut. Hon strålade av styrka och godhet och hon såg ned på honom där han satt hukandes på marken. Hennes långa ögonfransar var stilla och berördes endast av vinden, hennes blick fast riktad mot honom och hennes vingar glänste gyllene omkring henne. Det vibrerade av energier omkring henne så att berget skakade och nere i staden hos människorna kändes det som att solen lyste extra starkt, och att en mindre jordbävning skakade dem. Märkligt tänkte människorna, en så vacker dag och så får vi jordbävning.
Tirena förstod dock att tiden var kommen för kamp. Som den fallna gudinna hon är känner hon fortfarande av alla tecken, men minns inte riktigt vad hon ska göra med känslan. Hon känner bara din smärta. Hon knyter sin hand om kniven och hennes röda trassliga hår gnistrar som eld när hon springer in i skogen.


Kapitel 2

Hennes fötter blöder. Hon springer över barr och småstenar. Det känns som att något annat än hennes vilja leder henne. Hennes inre urtidsmänniska känner dock att det är dags för kamp. Det är bråttom. Var för hennes kropp henne? Hon vet inte, hon bara följer. Rakt genom den täta skogen, genom sjöar och forsar. Om människan skulle ha sett henne skulle de ha trott att ett irrbloss eller en eldslåga flammade förbi. Men ingen människa ser, för de går inte in i skogen längre. De har tappat all kunskap om skogen och djurlivet, och vågar sig inte längre in. Man håller sig helt enkelt på varsitt håll, människan i staden och djuren i naturen. Människan är numera bara intresserad av att konsumera och förbruka. De bor alla i staden, förblindade av shoppingcentrens skönhet, och i utkanten växer sopbergen.
Hon snubblar inte alls. Hon är så smidig nuförtiden. Snabb. En gång var hon en gudinna och hon bär en prinsessas kläder och mystik. Hon blev tagen ifrån sin gudomlighet, och är nu halvgudinna. Hon lever bland människorna, som ser henne mest som en avvikande främling, och därför låter de henne vara. Om de visste hur hon känner deras smärta, kanske skulle de buga för henne. Kanske skulle de tacka för att hon utstår och lider över deras ångest tio gånger värre än de själva gör. Hon kan inte dö för dem. Inte nu, för hon har alltid innerst inne vetat att den dag som nu har kommit, skulle komma, och att hon då måste bistå i kampen mot det onda. Hon styr inte över sina handlingar jämt, men man förlåter henne för att man upplever henne så barnsligt oskyldig. Just nu styr hon inte över sina fötter men hon springer ändå. Det skriker i henne att hon för en gång skull gör rätt. Nu ska hon tjäna på alla sätt utan att underkasta sig helt. Nu gör hon rätt. Nu ska också hennes lidande få ett slut.
Det går uppför. Hennes väg går upp till berget där hon sett de helgörande strålarnas sken. Hon känner vibrationerna i marken och hon fylls på nytt med styrka och säkerhet. Snåren är inte lika täta nu, och hon river sig inte längre. Hon lyckas parera mellan buskarna, och snart når hon övre trädgränsen. Hon hör en bäck porla, och hon ser en stor grottöppning. Men så stannar hon upp. En man sitter på huk med ryggen mot henne. Han tittar upp på det strålande skenet. Tirena kastar sig ned på marken. Hon kände tidigare en stark smärta men nu känner hon kraft och värme. Det bränner behagligt i henne. En främmande känsla av lysande guld. Hon tar emot. Det är så skönt att inte känna metall och ångest, blodsmaken i munnen, som hon gjort så länge nu. Så talar ljuset till henne. Mannen vänder sig om och ser rädd ut, men lugnar sig när ljuset talar.
-Tirena, du har kommit! Jag kallade på dig, men visste inte om du skulle höra mig över dina svarta känslor. Det är sorgligt att din förbannelse lever kvar starkt i dig, men du är kallad för att hjälpa människan! Tirena fnyser till.
-Hjälpa människan, ljuskvinna. Det har jag inte mycket för. Det är hon som ger mig ont och elände.
-Det är också hon som har svaret på slutet till ditt lidande. Tirena tystnar i sin förvirrade själ. Vad ska hon svara nu. Någon vet plötsligt vad hon behöver, lösningen på hennes smärtor, det som hon själv aldrig känt till.
-Vem är du, ljuskvinna? Visst har jag blivit kallad, men varför ska jag följa dig? Det börjar dåna och blixtra och marken skakar under henne. Det blåser upp en stark vind runt Tirena och mossa flyger runt henne och fastnar i hennes röda hår och hennes ljusblå klänning. Hon hukar sig, mannen framför henne hukar sig. Ljuset är så starkt nu att Tirena inte förmår att titta. Hon blundar och kryper ihop till en liten boll. Så tystnar allt lika fort igen. Hon känner en liten oro. Det är nog den där förbaskade människohannens oro jag känner, tänker Tirena och kikar försiktigt under lugg. Mannen sitter upp och bredvid honom står en vacker ung kvinna och håller sin hand i hans.
-Tirena? Det är jag som ska leda vår kamp mot Brioshna. Jag vill att du följer mig och de andra. Det är jag som är I´Vitae.
-I´Vitae?! Tirena ryggar bakåt. Hon vågar inte se på de två. I´Vitae?! Lever du? upprepar hon. Jag trodde du bara var en myt.
-Jag lever i allra högsta grad, skrattar I´Vitae.
-Vem är då han? pekar Tirena på Porgus med tvivel i rösten.
-Mitt namn är Porgus. Jag är en människa, men jag tänker kämpa på I´Vitae´s sida med all den kraft en människa kan kämpa! Jag hoppas att du är med? Vi behöver dig!
-Men jag har inga krafter, svarar Tirena tvivelaktigt. Jag har bara min kniv! skriker hon och rycker fram den ur midjeskärpet.
-Stoppa tillbaka den. Den kan du behöva senare, säger I´Vitae med en trygg lugn röst. Porgus försöker förstå vad Tirena är för en figur egentligen. Han söker hennes blick men kan inte få kontakt. Han har sett Tirena som hastigast i staden, men hon har alltid varit mycket skygg. Ingen pratar med henne, och allra minst har någon sett hennes blick. Aldrig någonsin. Det sägs att innan Tirena fick sin förbannelse hade hon de vackraste blå och djupa ögonen. De sprudlade av glädje. Nu är de döda av sorg och döljs under hennes tunga röda lugg. Aldrig aldrig möter hon din blick, men hon ser ändå.
-Och du är säker på att du kan lita på honom där? Tirena pekar på Porgus med kniven som blänker till av reflektionen från I´Vitae´s gyllene vingar.
-Visst kan du lita på honom. Han må vara en människa, men en människa som få. Han har hållit mig hemlig i tio år nu. Varför skulle han nu förråda oss?
-Han är svag i köttet. Han kanske förnekar dig? Människor är sådana.
-Lägg ned din kniv. Kämpa för oss! Jag lovar er alla trohet, jag vill väl själv inte gå under. Människans existens här på planeten är hotad, och det innebär även att jag ska gå under. Låt oss alla förenas och kämpa! Det är nu det gäller Tirena! Nu eller aldrig! Några sekunder, som för övrigt känns som flera timmar, går i tystnad innan Tirena äntligen stoppar tillbaka kniven i sitt midjeskärp. Hon säger med myndig stämma utan att lyfta blicken:
-Nog har jag krafter kvar allt! Och min kniv är skarp! Jag har inget att förlora, och jag litar på dig I´Vitae, och därmed måste jag lita på denne människoson! Hans smärta kände jag när du fick vetskap om ditt livs kamp. Därför drar jag denna slutsats att han är dig, och även mig, trogen i denna kamp!
-Tack Tirena! I´Vitae bugar för Tirena.
-Nu är vi tre. Alltid något, skrattar Porgus.
De tre vännerna sätter sig ned i gräset. Solen värmer deras bekymrade huvuden, och de börjar i lugn och ro smida planer som innefattar vår jords räddning. Än finns det tid. Än finns det lugn och ro. Man kan tycka när man skådar de små varelserna, att deras kamp som nu ska börja, kan kännas meningslös, obetydlig, men jag vet i mitt stora universum, hur även den minsta myran kan dra sitt strå till stacken. Nu måste vi lägga våran tilltro att dessa hjältar ska kämpa för oss alla. Små människor har tidigare gjort stora gärningar för denna jord. Nu måste vi hoppas att människan lägger sin rädsla åt sidan och inser att följa föraren är bästa läget i detta Armageddons tid.

Boken om Ida

Kapitel 1
Aldrig förr har du träffat en unge som Ida. Eller har du det? I så fall borde du skriva en bok om den personen! Här kommer i alla fall början på boken om Ida.
I det blå rummet bor Ida. Hon har allt som alla andra barn i samma ålder har i sina rum. En säng förstås, ett skrivbord med pappas gamla dator på, en hylla med några lådor längst ned att lägga prylar i, men prylarna brukar oftast ligga på golvet i alla fall. I fönstret hänger en fin vit stjärna med massor med ljus i, och den får hänga där året om, fastän den egentligen är en julstjärna. Den är ju så fin säger pappa, och den är vit så då måste man inte bara ha den till jul, det går bra på sommaren också. Ida tycker mycket om sitt rum. Det är alltid varmt därinne, och hon kan ibland dra för gardinerna för fönstret så ingen ser in. Då brukar Ida träna på föreställningar som hon visar upp för vuxna ibland. Föreställningarna kan vara att hon sjunger och dansar, kanske läser en dikt hon har skrivit, eller ibland så kan hon faktiskt trolla med en låda som hon fick i julklapp av mormor för två år sen. Hon har lärt sig att trolla bra och snabbt nu, tack vare pappa. Han sa att om man gör alla tricken snabbt så kommer ingen att se hur det går till och då blir alla så förundrade över hur bra man kan vara på trolleri fastän man bara är 10 år. Ida tar aldrig betalt för sina föreställningar, men hon tänkte att hon nog ska göra det när hon blir äldre, för på scenen hör hon hemma, det känner hon i varje del av sig själv.

På kvällen drar pappa för gardinerna igen när Ida ska sova. Han nattar henne med en alldeles egen ramsa han har kommit på själv. Eller så tror Ida att han har sagt någon gång att hans mamma hittade på den när han var barn, hon minns inte riktigt. Den går i alla fall så här:
Natt natt
Svarta katt,
smyger på muren på råttjakt,
hittar du nån innan natten är över,
ja, då får du sova på dagen,
om du behöver,
annars skrattar råttan åt dig:
Svarta katter
somnar ej!
Ida vet att katter är nattdjur, och hon kan se framför sig hur alla stadens katter smyger på murarna i staden bakom Idas gardiner som pappa nyss dragit för. Nästan varje kväll när pappa har läst den där ramsan, blundar Ida och katterna börjar snurra framför henne i tankarna. De jagar och leker med råttorna och sen är de så många att Ida inte kan räkna dem, sen blir det mörkt. Så kan andra drömmar börja dyka upp.
Ida har somnat då. Sedan dröjer det inte länge förrän ljuset sticker i hennes ögon eftersom pappa har dragit isär gardinerna. Det är morgon och det är dags att gå upp och gå till skolan. När Ida går till skolan efter frukosten ser hon kanske bara en enda katt på vägen, och då tänker hon: Det där är nog en av de stackars katterna som inte hittade någon råtta!
På tv såg Ida en gång ett program om en pojke som inte hade några armar eller ben. Det berodde på att pojkens mamma hade fått någon medicin som hon hade ätit när pojken låg i hennes mage, och på något vis så hade det skadat pojken när han var bebis. När pojken föddes så hade han helt enkelt inga armar eller ben. Efter programmet låg Ida i badet. Hon hade frågat pappa om hon kunde få bada lite varmt för hon kände sig frusen, och sen skulle hon krypa fort ned i sängen under täcket, i sitt varma rum, så hon inte hann bli frusen igen. Hon låg där i badet och tänkte på pojken på tv. Hon tänkte att han kunde ju inte göra lika mycket som hon kunde. Trolla till exempel. Man måste ju ha armar och händer då för att det ska gå så fort som det gör för henne. Ida kom på också att det faktiskt var armarna hon använde mest, det skulle nog inte vara lika jobbigt om hon förlorade sina ben. Hon bubblade lite i vattnet med munnen och så sträckte hon upp fötterna till kranen. Hon vred på vattnet med tårna. Hon hade långa starka tår tyckte hon.
Kanske om hon redan nu skulle ta och lära sig att använda sina
fötter mera så skulle hon ju vara förberedd en dag, om hon på något vis skulle bli av med sina armar. Hon stängde av kranen också. Det gick galant. Inte en enda droppe extra spillde hon. Jo, hon nickade för sig själv, det här tyckte hon var en bra idé!

Ibland i skolan, så fanns det två killar och en tjej i den andra klassen som gick fram till Ida på rasterna och sa en massa dumma grejer. Det är inte lätt att vara Ida ibland, minsann. Man får stå på sig, tänker Ida då. Hon har många kompisar, men hon känner att de här tre är verkligen inte hennes kompisar. De skrattar och frågar var hennes mamma är, och Ida svarar som det är, att hennes mamma bor i Malmö. Det är väl inget konstigt med det, kan Ida inte förstå. Sedan kan dom säga att Ida inte borde finnas för två killar kan inte få barn. Då vet Ida att de menar det här med att Ida har två pappor som hon bor med. Hon tänker då att hon har det bra och att Kalle som den ena pojken heter, visserligen har en mamma och en pappa, men att det är allmänt känt att de inte är kära i varandra längre och att de snart ska skiljas. Och så vet hon att Vanja, som flickan heter, har också en mamma och en pappa, men att Vanjas mamma var med en gång på klassens julgransplundring och var jättefull. Hon ramlade in i granen som de andra barnen hade klätt så fint med smällkarameller som de gjort på roliga timmen, och där låg Vanjas mamma och skrattade tills fröken och en av vaktmästarna som hade kvällsjour hade hjälpt henne upp. Det hade Anna som går i Idas klass berättat en gång i matsalen. Anna hade varit med eftersom hennes tvillingsyster går i den klassen. Pieter som är den andra bråkkillen har bara en mamma här i Sverige, hans pappa bor i Bryssel och jobbar visst med politik och EU och sådant där som Ida tycker kan verka lite tråkigt ibland. Pieter däremot, tycker att hans pappa är jätteviktig och tuff som bor i utlandet och tjänar massor med pengar. Han skickar visst dyra saker till Pieter. Han får nya mobiler och i-pods och andra häftiga saker som ingen av de andra har råd med, men Ida vet att Pieter saknar sin pappa, för han är inte hemma så ofta. Hon vet det för hon såg en gång i myshörnan att Pieter skrev ”pappa är inte hemma” på kladdblocket som fröken satt upp för att man skulle få skriva en dikt eller text när som helst om man ville. Fröken sa att det kommer mer spontant och rakt ifrån hjärtat då. Pieter såg inte att Ida satt i närheten, så när han hade gått ut ur rummet gick Ida fram, och då såg hon Pieters ledsna text. Pappa säger att det där är en bra egenskap som Ida har. Hon kan liksom förstå andra människor, och när dom är ledsna. Hon skulle aldrig säga så där elaka saker tillbaka, som Kalle, Vanja och Pieter gör till henne, fastän dom gör henne ganska ledsen så tror hon att hon nog har det bättre än dom och att de kanske är avundsjuka på Ida. För det är ganska häftigt att ha två pappor!
Ida och papporna bor i en liten stad strax utanför Stockholm. Mamma bor i Malmö, och Ida åker dit ibland och hälsar på henne. Mamma tycker väldigt mycket om Ida, men mamma säger att Ida är mest barn till hennes pappor. Det vet väl Ida också att två pappor inte kan få barn, men hon har alltid bott med dem. Sen hon var bebis, och hon skulle inte kunna bo med bara mamma tror hon. Det är liksom inte tänkt så, som mamma och papporna säger. Eftersom Idas pappor så gärna ville ha en sån där härlig unge som Ida så ville Idas mamma hjälpa dom. Och så såg dom till att Ida kom till världen. Och Ida fick sitt rum hos papporna och de har busat med henne och kramat henne så länge hon kan minnas.
Men det är inte bara retstickorna Kalle, Vanja och Pieter som frågar henne en massa konstiga frågor om hennes pappor. Även några av de vuxna har frågat en del saker som Ida har fått lov att gå hem till pappa och frågat om. Som tanten på Pressbyrån. Ida bor precis bredvid Pressbyrån, och hon går ganska ofta och köper en rolig tidning som bara dom har där, och pappa vill att hon köper en trisslott lite då och då, och så får hon några kronor extra som tack, som hon antingen spar eller handlar godis för samtidigt. En gång när hon köpte två trisslotter så frågade tanten, som känner igen Ida och papporna, vilken av papporna som var mamman i huset. Ida fattade ingenting. Visste tanten inte att Idas mamma bodde i Malmö? Det hade Ida bestämt för sig att hon hade sagt en gång till tanten när hon frågade Ida vart hennes mamma var. Hon vet inte allt konstigt som de vuxna undrar om. Ibland säger hon att de kanske kunde ringa direkt till hennes pappor och fråga istället, för hon vet inte. Men då ser de lite konstiga ut och skruvar på sig och blir röda om kinderna. En del säger att de nog inte ska vara hemma ikväll eller att Ida bara ska hälsa hem till hennes trevliga pappor. Vuxna kan vara så konstiga ibland tycker Ida, och lovar sig själv att komma ihåg det när hon själv blir vuxen. Då ska hon inte tänka så där, för hon vet ju att hon innerst inne är bra på det där med empati, som pappa säger, alltså att veta ungefär hur andra känner. Då behöver man ju inte ställa så mycket dumma frågor.
Killar var inte så intressant förut. För något år sedan tyckte Ida bara att de var bråkiga och tråkiga. Det fanns vissa killar som var kul att leka med förstås, och man jagade dom och kittlade dom och annat knasigt. Nu finns det en kille i Idas klass som heter Jonny. Jonnys mamma kommer ifrån Västindien. Pappa har visat i Idas världsatlas var Västindien ligger. Det är så långt bort, tycker Ida, men hon skulle gärna vilja åka dit någon gång. Jonny har långt mörkt hår och stora bruna ögon. Han ser alltid så glad ut tycker Ida, och hon känner sig också så glad när hon ser honom. Det har hon berättat för pappa och då sa han att han nog trodde att Ida är lite kär Jonny.
– Hur kan man veta det? undrar Ida.
– Jo, men det är när det killar i magen som om man har svalt en hel näve fjärilar, säger pappa. Eller just så där som du säger, att du blir mer glad och på bra humör när du ser Jonny, eller pratar med honom. Ida blev skenerad när pappa sa så, hon blev röd om kinderna men pappa tyckte det var gulligt, och han sa att om Ida skulle rodna när Jonny såg det så skulle han säkert falla pladask för henne och bli lika kär tillbaka. Vilken tur, tänkte Ida, för det kändes lite pinsamt för pappa, men om Jonny skulle tycka om henne lite mera än andra killar så skulle Ida känna sig mer än nöjd. Hon tycker att Jonny är väldigt fin. En dag när hon kom till skolan på morgonen så skulle hon gå till sin hylla och krok i hallen och hänga upp jacka som vanligt. Jonny har sin krok och hylla bredvid Ida. Hon skulle lägga vantarna på den lilla hyllan, och då låg där en lapp. Det var ett rutigt papper som såg ut som det var utrivet ur ett av häftena de fick när de skulle räkna matte. Hon såg sig om men ingen var i hallen, så hon tog lappen och läste den. Där stod:

Hej Ida
Vem tycker du om mest i klassen?
Hej då från Jonny

Ida skrynklade fort ihop lappen. Hon krafsade ned den i sin ficka på byxorna och såg sig omkring i hallen igen, men ingen hade sett, ingen var där. När alla satt i klassrummet så vågade hon inte titta åt det hållet Jonny brukade sitta. När fröken kom in i klassrummet och sa god morgon, så tittade hon sig omkring i klassrummet och började notera de som var sjuka.
-Jaha, Mimmi är fortfarande borta, och Louise, jaha, och där ser man, Jonny är borta. Ida kastade med huvudet mot Jonnys plats och såg att den var tom. Hjärtat slog så hårt att hon trodde det skulle hoppa ut ur bröstet på henne. Det kändes som att alla hade sett att hon kastade blicken mot Jonnys plats, men ingen sa något eller tittade på Ida. Puh, han var inte här idag. Ida kom hem på eftermiddagen till papporna. Hon tog fram lappen till dem och frågade vad man nu skulle göra. Hon tyckte det var sådan tur att Jonny var sjuk idag i skolan, för då hade hon tid att fråga papporna vad hon skulle göra. De visste så mycket om sånt här. Pappa nickade och sa att det här var precis så vi ville att det skulle bli. Ida förstod ingenting.
-Jomen jag tror att Jonny vill veta vem du gillar mest i klassen, och han vill nog att du gillar honom faktiskt.
-Ja det är det jag gör också! sa Ida glatt. Nu killade det faktiskt åtminstone av en fjäril i magen på henne.
-Bra, nickade pappa. Vad tror du nu att du ska göra då? Frågade pappa och tittade in i ögonen på henne och såg lite viktig ut.
-Jag tror nog att jag skriver en lapp till Jonny och lägger den i hans hylla.
-Japp! Det skulle jag också ha gjort, sa pappa instämmande.
Sagt och gjort. Nästa dag hade Ida med sig en lapp som låg och brände i hennes ficka. Vad läskigt det här känns, tänkte hon. Och tänk om Jonny är i skolan idag. Hon hade sett till att komma iväg tidigt till skolan så hon kunde vara först där. Då skulle hon slippa att någon såg när hon lade lappen i Jonnys hylla. Hon öppnade ivrigt dörren till skolans hall.
-Hej. Hjälp! Ida stelnade till lite. Mimmi snörvlade.
-Hej, svarade Ida svagt. Hon stampade in och fram till sin krok, sneglade lite på Jonnys krok. Är inte du sjuk? mumlade hon till Mimmi.
-Jo, men det har varit värre, sa Mimmi. Jag måste gå till skolan nu sa mamma annars kommer jag inte att hinna med i matten. Jag är ju så dålig på den.
-Jaha, Ida kände sig lite irriterad. Hon ville inte lägga lappen på Jonnys hylla när Mimmi stod där. Typiskt att Mimmi ska komma till skolan idag, och fastän hon inte ens är helt frisk.
-Jag har ju inte feber, bara lite snuvig, Mimmi satte sig på bänken nära Idas krok.
-Mmmm…. Ida kände på lappen i fickan. Så gick de in i klassrummet. Ida satte sig i bänken. Klassrummet började fyllas på med klasskompisarna, och Ida satte och drömde. Hon drömde om hur hon var själv i hallen och lade lappen på Jonnys hylla, och hur han sen hittade den och blev glad och kramade Ida. Fröken kom in och hälsade god morgon, sa välkommen tillbaka till Mimmi, och även till Jonny. Ida gjorde samma kast med huvudet som dagen innan. Det var bara det att nu satt Jonny där i sin bänk med sitt långa fina hår och sina bruna gnistrande ögon och log. Han tittade tillbaka på Ida och flinade, men hon vände snabbt bort blicken. Åh, vad dumt! Nu hade hon inte lagt lappen, och Jonny visst inte vad hon skulle svara eller om hon ens skulle svara. Hon klämde lite till på lappen som nästa hade börjat gå sönder där i fickan. Vad skulle hon göra nu? När skulle hon kunna ge lappen till Jonny?
Första lektionen hade de matte. Mimmi hade mycket riktigt halkat efter redan i matten och hon kände sig lite ledsen för det. Hon snyftade och snörvlade samtidigt, och Ida visste inte om det var för förkylningen eller om hon var ledsen. Fröken tyckte synd om Mimmi och sa att hon skulle sätta sig bredvid Jonny, för han var bäst i matte och låg långt fram, så långt att han på den här lektionen kunde försöka att hjälpa Mimmi. Jonny nickade när fröken frågade om det var okej. Ida suckade, det här gick inte så bra. Hon räknade sin matte och sneglade bort mot Jonny och Mimmi då och då. Men de bara räknade och räknade och såg inte Ida någon av dem. Dagen gick. Det var svenska och gympa och lite raster. Ida var mest med Anna hela dagen. På gympan var inte Mimmi med eftersom hon fortfarande inte var helt frisk. Hon satt på bänken och snöt sig hela gympalektionen. Jonny sprang som aldrig förr. Han tyckte det var kul med idrott och blev inte trött alls fastän han nyss hade varit sjuk. Hans långa hästsvans fladdrade när han hoppade och sköt mot basketkorgen. När sen dagen var slut och det var dags att gå hem från skolan stod Ida och Anna och pratade med varandra på skolgården. De bodde åt olika håll så de kunde inte gå tillsammans, men de pratade om att de kanske skulle börja i samma kör på kvällen. Då såg Ida att Jonny kom ut från dörren med några kompisar. De pratade och stojade lite och gick tvärs över skolgården mot cykelvägen. Ida bestämde sig.
Hon sa hej då till Anna och gick fort efter killarna. Hon kom ikapp dem och gick rakt emot Jonny. Hon fattade inte riktigt hur modig hon hade varit egentligen efteråt, men allt gick så himla fort. Hon hade bara fiskat upp lappen ur fickan och stuckit den ned i handen på Jonny. Hon hade lett lite, och hon tror att hon faktiskt rodnade lite också. Jonny log tillbaka och de andra killarna vet hon inte vad dom gjorde. Det hade hon inte brytt sig om. Det var nästan som i en sån där romantisk film som mamma och hon hade sett någon gång när hon var och hälsade på hos mamma i Malmö. Det liksom stannade upp allting, och det var bara hon och Jonny som fanns i hela världen. Sen sprang hon bara. Hon sprang ända hem och kom in till sitt varma rum. Där inne slängde hon sig i sängen med jackan och skorna och allting på sig, och så somnade hon tills pappa kom och väckte henne när det var dags för kvällsmat.

Sitt namn fick hon efter Emils syster i Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Papporna hade sagt innan hon föddes att blev det en pojke så skulle det bli en Emil. De tyckte så mycket om Emil i Lönneberga.
- Det är en modig pojke som vill väl, sa pappa. De hade blivit så fäst vid den tanken att de helt glömde bort att det faktiskt kunde bli en flicka. Och det blev det! När Ida kom till världen så grät papporna och mamma. Det var inte för att hon var en flicka som inte kunde heta Emil, utan för att de alla tre var så lyckliga för att hon var en sådan fin och märkvärdig unge. Pappa säger att Ida redan i magen var envis och modig. Det var inga problem vid förlossningen, för Ida hade bestämt att hon skulle komma ut, och då skulle hon banne mig ut också. Det var nästan så hon hade boxat sig ut sa pappa. Ida var inte rädd för att komma till världen, och än idag är hon inte så rädd för världen. Men det blev ingen Emil, men väl en Ida. Pappa säger att om han skulle välja en tjejfavorit av Astrids figurer så skulle det förstås vara Pippi Långstrump, men de kunde inte döpa Ida till Pippi. Så det fick bli Ida som också är en snäll och modig tjej.
-Men jag är ju en Pippi ändå! säger Ida.
-Ja det är du, säger pappa. Du är en Pippi-Ida!



Kapitel 2
En varm sommardag i stan gick Ida och hennes kompis Anna på väg mot Pressbyrån. Den här sommaren hade Idas pappor väldigt lite pengar, så pappa hade sagt till Ida att det kunde inte bli någon mer semester än just kvar på gatan inne stan. Men Ida skulle kunna gå och köpa en glass då och då eftersom den här sommaren var så varm, och dessutom fanns det en barnpool i kvarteret som alla boende fick använda, så Ida tyckte nog inte att den här sommaren var så tokig ändå. Dessutom var hennes kompisar inte på semester samtidigt heller, så när Anna var på semester kunde Ida leka med Melker istället. Det var toppenbra. Det var möjligtvis bara en enda vecka på sommarlovet som Ida var utan kompisar, och då hade pappa lovat att Ida skulle få hitta på något med Lottie, Ida´s supersnälla äldre kusin. Hursomhelst råkade den här dagen på sommarlovet vara en sån dag som Ida fick köpa glass. Hon och Anna promenerade gladeligen mot Pressbyrån och pratade ivrigt om var de kunde sitta och äta sina glassar. Ida skulle ha en 88:an, det var hennes favorit sedan alltid! Hon kunde inte minnas när hon någonsin skulle ha tyckt om någon annan glass. Nej, det var absolut hennes favorit! Anna ville ha någon Magnumglass, men det tyckte Ida var för mycket. De var så stora så Ida tyckte nog att det var mera en vuxenglass. De skulle sitta någonstans i skuggan så de inte blev brända, och det inte var alltför varmt. Och så ville de sitta så de kunde se in i den lilla parken, för där var det kaninhoppning, till och med något slags mästerskap hade pappa sagt. Ida älskade kaniner, och hade tjatat flera gånger på pappa att hon ville ha en egen kanin, men pappa sa att det var så svårt att ha en kanin i en lägenhet i stan på sjätte våningen utan balkong. Synd, tyckte Ida. Hon kunde ju ha kaninen i sitt rum bara, men pappa sa att kaniner gillar gräs och maskrosor. Ida hade faktiskt en grön matta i sitt rum som såg ut som gräs, och maskrosor borde man väl kunna plantera i krukor, det kunde inte kosta så mycket, för frön fanns det ju massor på sommaren när de där fina ullbollarna fröade av sig i vinden. Det gällde ju bara att fånga fröna, det var väl det som kunde vara svårt tänkte Ida. Men pappa sa nej. Nu skulle de i alla fall äta glass och titta på kaniner, trodde de, men de kom inte så långt. De pratade så ivrigt och gick så fort, så de märkte inte ens när den lilla lastbilen körde förbi dem på gatan. Det körde så många bilar ändå på den gatan så de tänkte inte så mycket på det. Vad som väckte deras uppmärksamhet var när lastbilen passerat som det följde en öronbedövande smäll och de ser hur den lilla lastbilen girar till och gör några slalomsvängar och plötsligt tippar omkull med ett brak mitt framför ögonen på dem! De blir så förvånade att de bara stannar upp och gapar. Lastbilen har tippat omkull mitt framför dem! Plötsligt börjar det rulla ut en massa röda saker ur flaket där luckan har flygit upp, och det rinner något rött. Då skriker Ida och Anna. De tror att det är blod. Det har börjat komma en massa människor, och plötsligt öppnas förarens dörr framme vid hytten som pekar rakt upp i luften. Han är oskadd och hoppar ur lastbilen och ser lite konstig ut. Hans hår spretar och han skrattar. Ida och Anna har tystnat och tittar förskrämt. Tanten i Pressbyrån har kommit ut och känner igen Ida och Anna. Hon går fram och klappar på dem.
-Det är okej, säger hon. Han är bara chockad, då kan man börja skratta så där fastän det kanske har hänt något jättehemskt, säger hon och ler mot flickorna. Folk går fram och pratar med föraren. Ida tycker ändå att det är lite konstigt med allt blod som rinner på gatan.
-Men allt blod då, säger Ida och tittar på Pressbyrå-tanten. Vart kommer det ifrån? Ligger någon under lastbilen? Ida är så klok, hon tänker på andra den ungen.
-Nej, säger tanten, lastbilen kommer ju från Finnerödja.
-Finne vaddå? säger Anna.
-Finnerödja! Lastbilen är full av jordgubbar och jordgubbsaft! Ler tanten. Det är jordgubbsaft som rinner. Titta där på den stora högen, pekar hon mot bakänden av lastbilen. Det är ju hundratals med jordgubbar som ligger där! Ida nickar. Nu ser hon att det är jordgubbar. Hon pustar ut. En farbror kommer gående mot dem. Det är lastbilschauffören. Han har små lådor i händerna.
-Här! Han räcker fram en varsin låda till flickorna och tanten. Ta en låda och så plockar ni den full med jordgubbar! Jag kan ändå inte rädda de som fallit ut. Men ta inte dem som ligger på marken bara. Det blir bakterier. Ni kan äta också medans ni plockar,
-flickor. Ta för er! Säger mannen. Ida tycker det är jättesnällt! Jordgubbar är ju supergott!! De springer fram till jordgubbsberget. Flera människor har fått lådor och plockar febrilt. Flickorna äter och plockar. Pressbyråtanten säger till flickorna att inte äta för mycket, då får man ont i magen.
-Jordgubbar är starka för magen tjejer. Dom är goda men starka! Och vet ni vad!? Ta med er några av jordgubbarna till mig i kiosken så ska ni få lite glass till dem också! Det är ju faktiskt ännu godare än att bara äta jordgubbar! Tanten ler. Ida har aldrig sett tanten så glad och snäll någon gång. Måste vara jordgubbarna som gör det.
När de så har plockat lådorna fulla med jordgubbar går de med tanten till Pressbyrån. De får välja vilken glass de vill där. Anna tar en Magnum Mandel och Ida tar en 88:an förstås! Det är mumsigt värre! De får följa med tanten in i hennes lilla kök som hon har bakom disken. Där har aldrig Ida varit förut. De får tallrikar och petar av glassen på tallriken bredvid några av jordgubbarna. Men Ida funderar lite. Tanten ser det och frågar om det inte var gott.
-Jo, säger Ida. Men varför tippade mannen sin lastbil egentligen? Han hade ju så mycket goda jordgubbar som han kunde ha tagit hem till sina egna barn.
-Det var inte frivilligt, säger Pressbyråtanten. Däcket smällde på lastbilen. Då fick chauffören sladd på den och så gick det som det gick! Lastbilen tippade!
-Mmmm, Ida nickar. Hon förstår genast vad det var för smäll som hon och Anna hörde innan lastbilen tippade. Det var ju däcket som exploderade. Hon nickar för sig själv igen. Mmmm…säger hon eftertänksamt. Ja ja…. Ida är en riktig funderare hon.
Plötsligt plingar det ute i Pressbyrån.
-Oj, en kund, jag kommer snart! Säger tanten. Hoppas dom inte vill ha jordgubbar, för det har jag inga! säger hon och blinkar till flickorna. Dom fnissar med fulla munnen med glass och jordgubbar. Tanten går ut till kunden.
Ida har inte ätit upp alla jordgubbarna. Nej långt ifrån! Hon ska ta hem nästan hela lådan till papporna. Dom kommer att bli jätteförvånade att hon kunde köpa så mycket jordgubbar till dem. Men då ska Ida berätta hela den tokiga historien om Finnerödja och jordgubbslastbilen med däcket som small och tippade så saften rann, och de fick plocka så mycket de ville! Mitt inne i stan! Och hur de den här varma sommardagen fick gratis glass av Pressbyråtanten. De kommer att skratta jättemycket och tycka att det är bra att Ida fortfarande lever och att det är bra att de kan äta så mycket jordgubbar ikväll. Så undrar Ida plötsligt vilken kanin som vann och om kaniner kan äta jordgubbar med glass? Kanske är det bäst att hon inte har en egen kanin, för fick Ida välja skulle hon nog äta jordgubbar med glass varje dag, och vad skulle då kaninen äta? Hennes gröna matta? Hon fnissar lite nöjd för sig själv och längtar efter pappa.