I'Vitae

Kapitel 1

Det var en solig morgon som väckte alla människorna upp i det lilla landet Hyperia. Intet ont anande, var människorna, om den demoniska och ondsinta gudinnan Brioshnas planer denna morgon. Hon hade planerat dem länge och nu var det den dagen då hennes planer skulle börja förvekligas.
I´Vitae vaknade upp tidigt, när solen steg över hennes berg. Hon steg upp ur sin grotta och sträckte på sig. Hon drack ur det goda fjällvattnet. Hennes kropp kändes frisk och stark den här morgonen precis som den brukar göra. I´Vitae är något mer än en människa. Hon blir aldrig sjuk, och hon har en höksyn och kan fälla ut ett par gyllene vingar för att flyga. Hon kan springa fort för att jaga, så som människan en gång i urtiden var tvungen att göra för att överleva. En gång i tiden hade I´Vitae varit en vanlig flicka, men hon blev transformerad till en hjältinna och var tvungen att fly upp i bergen. Människorna i kvarteret där hon bodde ville jaga och döda henne. De var rädda och de kunde inte förstå att hennes krafter var möjliga till att användas till något gott. Därför flydde hon, och levde nu ett gott liv uppe i bergen. Hon hade återgått till människans tidigare leverne. Hon jagade sin mat och plockade bär, frukt, växter och nötter. Hon odlade örter som stärkte hennes styrkor och vitalitet. Hon hade fortfarande några goda vänner som kom till henne ibland. Hon var absolut inte ensam. Men vännerna var få och väl utvalda eftersom I´Vitae annars löpte risken att bli dödad. Idag kom en av dem upp till henne på berget. Det var hennes älskade Porgus. Hon kände hans doft lång väg. Hennes sinnen hade skärpts där uppe i vildlivet. Han luktade gott och fräscht, som en granskog eller en porlande vårbäck. Hon visste att han kom bakom henne när hon satt och drack fjällvattnet. Han var inte så tyst av sig den käre Porgus. Han tog tag runt hennes axlar och drog henne ned i gräset bredvid honom. De låg skrattandes bredvid varandra och kramades och pussades. Solen värmde dem.
-Vad skönt att du kom!
-Det gör jag väl alltid, Porgus ler och klappar henne på kinden.
-Jo, men det är väl just det som är skönt att veta! Att du kommer!! Något skönt kittlar i I´Vitae´s mage. Det känns som en samling fjärilar.
-Ja, det är väl en himla tur! Men nu måste jag tala allvar med dig. Vi måste samla oss. Det händer saker här i landet. I´Vitae reser sig hastigt upp. Hon ser i Porgus ögon att han menar det han säger. Det är allvar. Han tar hennes hand.
-Vi måste samla oss och fundera ut vad som ska göras. En stor plan så att säga. Det sägs att Brioshna har något på gång. Något stort och hemskt. Det värsta hon nog någonsin har planerat. I´Vitae sitter nu helt upp och ser Porgus rakt in i ögonen.
-Vad handlar det om tror du, älskling? Hennes röst vibrerar. Brioshna är hennes största utmaning, den hon blivit sagd att hon ska utkämpa en stor kamp mot.
-Det handlar förmodligen om människorna på hela denna planet. Du vet att vi människor redan har förstört våran planet på många sätt. Miljöförstöring, krig och svält. Bara för att nämna några saker. Brioshna verkar vilja använda allt detta för att förinta alla människor. Det är något hon vill komma åt, men ännu vet vi inte vad och hur. Det är nog det som är vår uppgift just nu, att ta reda på. Och du vet hur svårt det är när Brioshna sitter på all den teknologi som hon har. Hon ser och hör allt!
-Nå ja. Inte allt kanske! Teknologi i all ära, men ni människor kan ni också! Om ni nu bara kunde komma överens och kämpa för samma sak. I´Vitaes fjärilar har förvandlats till grävande skalbaggar i magen istället. Det gör ont och skaver helt plötsligt.
-Du vet att vi människor inte klarar att komma överens så som vi alla skulle önska. Vi är svaga. Men med dig och dina förtrogna kan vi kanske uträtta något i människans namn. Du vill väl att vi människor ska finnas kvar här på vår planet?
-Ja, i alla fall du….ler I´Vitae insmickrande och stryker sin hand genom sin älskades hår. Men han greppar den hårt och ser henne djupt in i hennes hökögon.
-I`Vi, det här är allvar! Det måste du förstå! Du måste hitta din urkraft långt inne där i djupet av dig! Glöm hur du har blivit förkastad nu, och visa den godhet jag vet att du besitter! Den kraft du har inom dig och viljan att göra rätt! Jag tror att ditt livs kamp är kommen! Hon faller samman på marken, river i gräset. Stora tårar rullar över stråna om enorma daggpärlor. De gnistrar och faller samman och sugs upp av marken. Så reser hon sig och kastar sig om halsen på Porgus. Hon snyftar om hans hals, och han blir rädd för ett ögonblick när han känner hennes svaghet. En svaghet han aldrig förr märkt hos henne. Nästan som ett barn.
-Jag vet, viskar hon i hans öra. Jag vet, men det gör mig rädd. Jag vet att det är nu. Det kändes i fjällvattnet jag just drack, i solstrålarna som smekte mitt ansikte imorse genom grottöppningen. Det gör mig så ont när jag får den känslan, att det kan vara sista gången jag får uppleva allt det underbara på denna planet, sista gången jag tittar ned på människorna och sista gången jag får hålla dig. Hon snyftade igen. Han klappade om henne, höll henne hårt och drog in hennes doft. Han älskade henne så djupt. Han hade sett hennes märkliga kraft redan när hon var människa och de var barn. Den kraften som de andra människorna hade kallat för utstrålning, men som han alltid vetat var något mer än så. Det var det han älskade. Nu var helt plötsligt han den starka. En konstig och främmande känsla. Han förde henne närmare sig och tryckte sitt hjärta mot hennes, hoppades att hon kunde känna hur hårt det slog. Slog för henne. Kunde hon känna det fortfarande trots hennes förvandling? Ibland visste han inte var han hade henne, för hon hade blivit märkt av förföljelsen och människornas hat och avund mot henne. Hon var komplex. Kanske kunde hon inte känna hans värme och kärlek på det mänskliga sättet längre, men han försökte ändå. Hon tog emot. Hon kramade tillbaka och deras kroppar antog samma kroppstemperatur. Han blundade för ett tag och försvann i hennes svaghet men vaknade med ett ryck. Han fick kämpa för att hålla om henne. Kändes nästan som att hennes kropp växte. Till slut släppte han för han kunde inte hålla henne längre, och hon släpptes fri. Han såg hur hon strålade av ett märkligt sken, och hon steg upp i skyn. Hennes kropp växte och vingarna fälldes ut. Hon strålade av styrka och godhet och hon såg ned på honom där han satt hukandes på marken. Hennes långa ögonfransar var stilla och berördes endast av vinden, hennes blick fast riktad mot honom och hennes vingar glänste gyllene omkring henne. Det vibrerade av energier omkring henne så att berget skakade och nere i staden hos människorna kändes det som att solen lyste extra starkt, och att en mindre jordbävning skakade dem. Märkligt tänkte människorna, en så vacker dag och så får vi jordbävning.
Tirena förstod dock att tiden var kommen för kamp. Som den fallna gudinna hon är känner hon fortfarande av alla tecken, men minns inte riktigt vad hon ska göra med känslan. Hon känner bara din smärta. Hon knyter sin hand om kniven och hennes röda trassliga hår gnistrar som eld när hon springer in i skogen.


Kapitel 2

Hennes fötter blöder. Hon springer över barr och småstenar. Det känns som att något annat än hennes vilja leder henne. Hennes inre urtidsmänniska känner dock att det är dags för kamp. Det är bråttom. Var för hennes kropp henne? Hon vet inte, hon bara följer. Rakt genom den täta skogen, genom sjöar och forsar. Om människan skulle ha sett henne skulle de ha trott att ett irrbloss eller en eldslåga flammade förbi. Men ingen människa ser, för de går inte in i skogen längre. De har tappat all kunskap om skogen och djurlivet, och vågar sig inte längre in. Man håller sig helt enkelt på varsitt håll, människan i staden och djuren i naturen. Människan är numera bara intresserad av att konsumera och förbruka. De bor alla i staden, förblindade av shoppingcentrens skönhet, och i utkanten växer sopbergen.
Hon snubblar inte alls. Hon är så smidig nuförtiden. Snabb. En gång var hon en gudinna och hon bär en prinsessas kläder och mystik. Hon blev tagen ifrån sin gudomlighet, och är nu halvgudinna. Hon lever bland människorna, som ser henne mest som en avvikande främling, och därför låter de henne vara. Om de visste hur hon känner deras smärta, kanske skulle de buga för henne. Kanske skulle de tacka för att hon utstår och lider över deras ångest tio gånger värre än de själva gör. Hon kan inte dö för dem. Inte nu, för hon har alltid innerst inne vetat att den dag som nu har kommit, skulle komma, och att hon då måste bistå i kampen mot det onda. Hon styr inte över sina handlingar jämt, men man förlåter henne för att man upplever henne så barnsligt oskyldig. Just nu styr hon inte över sina fötter men hon springer ändå. Det skriker i henne att hon för en gång skull gör rätt. Nu ska hon tjäna på alla sätt utan att underkasta sig helt. Nu gör hon rätt. Nu ska också hennes lidande få ett slut.
Det går uppför. Hennes väg går upp till berget där hon sett de helgörande strålarnas sken. Hon känner vibrationerna i marken och hon fylls på nytt med styrka och säkerhet. Snåren är inte lika täta nu, och hon river sig inte längre. Hon lyckas parera mellan buskarna, och snart når hon övre trädgränsen. Hon hör en bäck porla, och hon ser en stor grottöppning. Men så stannar hon upp. En man sitter på huk med ryggen mot henne. Han tittar upp på det strålande skenet. Tirena kastar sig ned på marken. Hon kände tidigare en stark smärta men nu känner hon kraft och värme. Det bränner behagligt i henne. En främmande känsla av lysande guld. Hon tar emot. Det är så skönt att inte känna metall och ångest, blodsmaken i munnen, som hon gjort så länge nu. Så talar ljuset till henne. Mannen vänder sig om och ser rädd ut, men lugnar sig när ljuset talar.
-Tirena, du har kommit! Jag kallade på dig, men visste inte om du skulle höra mig över dina svarta känslor. Det är sorgligt att din förbannelse lever kvar starkt i dig, men du är kallad för att hjälpa människan! Tirena fnyser till.
-Hjälpa människan, ljuskvinna. Det har jag inte mycket för. Det är hon som ger mig ont och elände.
-Det är också hon som har svaret på slutet till ditt lidande. Tirena tystnar i sin förvirrade själ. Vad ska hon svara nu. Någon vet plötsligt vad hon behöver, lösningen på hennes smärtor, det som hon själv aldrig känt till.
-Vem är du, ljuskvinna? Visst har jag blivit kallad, men varför ska jag följa dig? Det börjar dåna och blixtra och marken skakar under henne. Det blåser upp en stark vind runt Tirena och mossa flyger runt henne och fastnar i hennes röda hår och hennes ljusblå klänning. Hon hukar sig, mannen framför henne hukar sig. Ljuset är så starkt nu att Tirena inte förmår att titta. Hon blundar och kryper ihop till en liten boll. Så tystnar allt lika fort igen. Hon känner en liten oro. Det är nog den där förbaskade människohannens oro jag känner, tänker Tirena och kikar försiktigt under lugg. Mannen sitter upp och bredvid honom står en vacker ung kvinna och håller sin hand i hans.
-Tirena? Det är jag som ska leda vår kamp mot Brioshna. Jag vill att du följer mig och de andra. Det är jag som är I´Vitae.
-I´Vitae?! Tirena ryggar bakåt. Hon vågar inte se på de två. I´Vitae?! Lever du? upprepar hon. Jag trodde du bara var en myt.
-Jag lever i allra högsta grad, skrattar I´Vitae.
-Vem är då han? pekar Tirena på Porgus med tvivel i rösten.
-Mitt namn är Porgus. Jag är en människa, men jag tänker kämpa på I´Vitae´s sida med all den kraft en människa kan kämpa! Jag hoppas att du är med? Vi behöver dig!
-Men jag har inga krafter, svarar Tirena tvivelaktigt. Jag har bara min kniv! skriker hon och rycker fram den ur midjeskärpet.
-Stoppa tillbaka den. Den kan du behöva senare, säger I´Vitae med en trygg lugn röst. Porgus försöker förstå vad Tirena är för en figur egentligen. Han söker hennes blick men kan inte få kontakt. Han har sett Tirena som hastigast i staden, men hon har alltid varit mycket skygg. Ingen pratar med henne, och allra minst har någon sett hennes blick. Aldrig någonsin. Det sägs att innan Tirena fick sin förbannelse hade hon de vackraste blå och djupa ögonen. De sprudlade av glädje. Nu är de döda av sorg och döljs under hennes tunga röda lugg. Aldrig aldrig möter hon din blick, men hon ser ändå.
-Och du är säker på att du kan lita på honom där? Tirena pekar på Porgus med kniven som blänker till av reflektionen från I´Vitae´s gyllene vingar.
-Visst kan du lita på honom. Han må vara en människa, men en människa som få. Han har hållit mig hemlig i tio år nu. Varför skulle han nu förråda oss?
-Han är svag i köttet. Han kanske förnekar dig? Människor är sådana.
-Lägg ned din kniv. Kämpa för oss! Jag lovar er alla trohet, jag vill väl själv inte gå under. Människans existens här på planeten är hotad, och det innebär även att jag ska gå under. Låt oss alla förenas och kämpa! Det är nu det gäller Tirena! Nu eller aldrig! Några sekunder, som för övrigt känns som flera timmar, går i tystnad innan Tirena äntligen stoppar tillbaka kniven i sitt midjeskärp. Hon säger med myndig stämma utan att lyfta blicken:
-Nog har jag krafter kvar allt! Och min kniv är skarp! Jag har inget att förlora, och jag litar på dig I´Vitae, och därmed måste jag lita på denne människoson! Hans smärta kände jag när du fick vetskap om ditt livs kamp. Därför drar jag denna slutsats att han är dig, och även mig, trogen i denna kamp!
-Tack Tirena! I´Vitae bugar för Tirena.
-Nu är vi tre. Alltid något, skrattar Porgus.
De tre vännerna sätter sig ned i gräset. Solen värmer deras bekymrade huvuden, och de börjar i lugn och ro smida planer som innefattar vår jords räddning. Än finns det tid. Än finns det lugn och ro. Man kan tycka när man skådar de små varelserna, att deras kamp som nu ska börja, kan kännas meningslös, obetydlig, men jag vet i mitt stora universum, hur även den minsta myran kan dra sitt strå till stacken. Nu måste vi lägga våran tilltro att dessa hjältar ska kämpa för oss alla. Små människor har tidigare gjort stora gärningar för denna jord. Nu måste vi hoppas att människan lägger sin rädsla åt sidan och inser att följa föraren är bästa läget i detta Armageddons tid.